Ölandsgemenskap

Några är kvar, två av oss for hemåt igår. Håkan H, Simon L, Finn B, Nils B med flera väntar på lördag på Ullevi – lycka! Så jag är tillbaka i stan. Men fem av oss sju kvinnor som samlades i fina stugor i Saxnäs i helgen, är kvar där en stund till. Lycka för dem att få stanna – vilken fantastisk ö, denna långsmala, blommande, karga. Med sina röda timmerlador och snickarglädjehus, med sitt alvar, får och kor och med det vackra sargade havet runt om. Östersjön. Som vi måste bota. Som jag skrev i förra blogginlägget är jag en loner på många vis. ”Behöver mina ensamseglatser” som jag plitat ner i en låt….

Tankar om oss

I veckan halvlåg jag på en mjuk spabädd i vackert vackert rum i Ystad och tittade ut över ett grått novemberhav. Spaflaggan (svartvit, gav konstiga associationer) fladdrade intensivt i nordvästvinden och vågorna bröts ett gott stycke ut. Ljuvligt var det att ligga där och ha bonusdotter och bonusdottermamma nära. Att fylla jämnt kan innebära spavistelse, det gjorde det både för Ida och mig i höst. Men, lägger jag allt oftare märke till, inget jag ser eller gör är numera helt utan framtidstankar. Inte för att jag vill vara djävulens advokat eller katastroflarmare utan för att det är så. Det är helt enkelt så att om några år kanske de grå vågorna slickar stenfoten på Ystad…

Jordens bästa vän

Det bästa hos människan är hunden, sa Karl Otto Werkelid i P1s Tankar för dagen i morse och så beskrev han olika episoder där hundar kommit människan till undsättning eller varit till tröst. Deras otroliga luktsinne, deras nu-känsla, hur bra vi mår av att klappa dem. Det bästa med världen är rikedomen av levande varelser, säger jag. Med fantastiska förmågor. Vi snackar experter här. Vi snackar sinnen som vi knappt kan föreställa oss. Kunskaper som vi bara kan drömma om. Att leta sig fram med hjälp av stjärnhimlen och jordmagnetismen. Att finna samma bo efter en tusenmilaflygning. Att hitta tillbaka till älven man föddes efter att ha simmat i de stora haven. Och många varelser…

Och innan då? Och sen då?

Såg just ett program om tiden på SVT Play, om hur allting går mot oordning, entropins lag, om tidspilen som bara har en enda riktning. Om hur det är livets förutsättning men också hur det om en gigantisk tidsrymd inte kommer att finnas något kvar alls i universum, inga stjärnor, ingen sol, ingen Tellus, inga röda jättar eller vita dvärgar. Inte ens svarta hål. Tomt och tyst. Så blir det, säger forskare och filosofer, och antagligen har de rätt. Människan är smart och de verktyg vi skapat att skåda ut i rymderna, att räkna ut, att skapa modeller och att berätta om det, är fantastiska. Men.. fortfarande är det våra hjärnor som funderar, fortfarande är…

Utsikter och insikter

Det är något med öar. ”I am an island” sjöng Simon & Garfunkel och det är lätt att känna sig så ibland. Tycker jag. Inför en roadtrip till USA 2007 hade jag en dröm om en ö som exploderade och efteråt, när jag ser tillbaka på den resan så förstår jag – den var en profetia om det som hände där. Motstånd och avstånd revs ner och insikter kom. Nu har jag vistats på två öar på kort tid. Först några underbara dagar på vackra Vrångö, där jag fann den här utsikten, uppe vid Lotsutkiken. Där fastnade jag, där kunde man sitta och glo. Tankarna drog iväg ut över vattnen, förbi Vinga och vidare. Så…

Törnrostid

. Äppelträden har blommat färdigt, nu är det törnrosornas tur. Som smycken står de längs stigar och vägar och antagligen också nere på Österlen, i Stenshuvuds hagar och på de gröna standängarna i Brantevik. Jag hoppas få ta en titt i midsommar. Vackrare finns inte. Just den här busken fångade jag vid Röda Sten, gjorde en långvandring till Hagen idag, gick med lätta steg. Bars av de där älskliga rosa men också av rödklöver, smörblommor, hundkex – det är sommar! Timotej! Friska vindar från väst. Snart är det sommarlov. Tittade till Hagens stationsväg 5 också, Sandlyckan står kvar, mycket prydligt är där, det var längesen de höga gamla aplarna skuggade gräsmattorna, men huset är sig…

Mot det nya

Jaha. Nu har vi klivit över gränsen och är ute på okänd mark. 2012. Detta ödesmättade årtal, många berättelser kring just det här året finns. Vi får väl se . Och göra vårt för att styra i riktning mot kärlek och medkänsla med Jord och medvarelser. Finns det ”en enda väg” så är det den. Jag drog ett kort i en fin kortlek som jag fick av goda vänner för många år sedan. Det passade att göra det igår när jag vandrat i Slottskogen och hämtat mig lite efter dansfesten på nyårsafton  (tack, Kerstin och Henry för härligt kalas!). Sacred Path kallas korten, som har en tillhörande bok med berättelser om den indianska ursprungsbefolkningen i…

Vandring längs kajerna

Vandrade längs kajerna i förmiddags och älskade Göteborg. Älvvattnet skvalpade, en stor roddbåt åhejades fram av ett gäng årförsedda, mystiska och vackra Götheborg låg vid Stenpiren. Folk rörde sig lite långsamt, trötta efter Way out West kan man tänka – jag också. Många rullade sina väskor mot Centralen och vardagen. Allt detta vatten. Kanalerna. De gamla husen som fortfarande står någorlunda raka, trots leran. Och havet bortom Älvsborgsbron, det är magiskt att veta att det stora blå finns där, kontakten med världen. Götheborg ska visst bege sig ut där snart, mot Amerika går nästa resa, läste jag. Det var väl ungefär så de reste, i knirkande gungande träskepp, våra anförvanter som beslöt lämna magra tegar…

Kultur och natur

Läste i Ungdomsstyrelsens rapport  ”När var hur – om ungas kultur” idag att 20-25 procent av killarna som ägnar sig åt nån form av kultur; musik, konst eller annat, tror på att de ska kunna ägna livet åt detta. Tjejerna är betydligt färre, det är bara 7 procent som tar de drömmarna på allvar. Över 60 procent av eleverna är i kulturskolan är tjejer, men bara en bråkdel av dem går vidare till eget musicerande. Sorgliga siffror. I flera år har vi jobbat med det här, i Projekt 50/50 och nu i Nätverket 50/50  och lärt oss massor. Det finns många förklaringar, intressanta forskningsrapporter och böcker att läsa. En av dem heter Frock Rock, är…

Under ytan

Isabella Lövin har skrivit en fantastisk bok, som jag har hojtat om här förut (och som jag också citerar och hyllar i min egen bok). Tyst hav heter den, utgiven på Ordfront. Den handlar om spelet om fisket, om rovdrift och dammsugning av fiskbestånd, som bland annat lett till nästan total utplåning av ålen (99 procent är väck) och katastrofalt läge för ett antal andra fiskar. Torsken inte minst. Läs den. Jag har den, hör av dig, du kan få låna. Eftersom torskfisket begränsas nu, så marknadsförs  pangasius, en vitfisk som odlas i dammar i Vietnam. Nyhetssändningarna har varit på kring den här odlingen idag, det är ett nytt förnämligt reportage av Malin Olofsson och…