Jordeliv. Kapitel 22, Omstart

Våren 2020 kommer vi alltid att minnas. Just nu, i april, vet ingen – INGEN – hur länge det lilla vackra viruset kommer att fortsätta hålla oss i ett järngrepp. Det där att ingen vet (inte ens statsepidemiolog Tegnell) är ovant. Vem ska en hålla i handen? Eller – vi får inte ens hålla handen. Vem ska en luta sig mot? Eller – hur ska det gå till på 1,5 meters avstånd? Både fysiskt och psykiskt riskerar vi att känna en isande ensamhet och osäkerhet. Jag gör det. Faller ner i en sorts total existentiell övergivenhet då och då. Vem ska rädda oss nu? Såhär kunde det bli bara på några månader, vem hade kunnat…

Jordeliv. Kapitel 20, Ljuset

Sommarsolståndet fick jag år 2018 tillbringa på en fjällsida i Lappland tillsammans med delar av familjen Silfver. Samma familj som jag skrev om i min bok Om kärleken till livet på en vidunderlig planet, när de beskrev livet i liten stuga i Slottskogskolonin i Göteborg. Nu hade de flyttat till Jokkmokk. Jag hade varit stugvaktare några månader när de flyttade upp på prov, men beslutet var fattat, stugan såld och en villa inköpt i utkanten av den norrländska byn ovan polcirkeln. Jokkmokk är ett speciellt samhälle, samernas centralort kan det väl sägas vara. Det vackra Àjjte-museet, fjällträdgården, hantverket, marknaden om vintern och så vidderna runt om. De stora viddernas land. Luften i Boden var klar…

Jordeliv. Kapitel 17, Drömmen om gitarrer på ryggar

Enligt uppgift har den gamle socialdemokratiske profilen Ernst Wigforss yttrat följande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – ja, vad ni vill. Frihet! Hear, hear. Hoppas att han verkligen sa det. Synd bara, i så fall, att hans efterträdare i partiet tycks ha tappat det perspektivet helt. Här pratas bara om rätten till heltid, om jobbskapande åtgärder, om arbetet som självändamål, vad vi än gör. Vilka onödigheter som än produceras. Rätten till heltid, jättebra princip. Kvinnor i låglöneyrken, de som gör det allra viktigaste jobben, ska ha en rimlig lön. Men en heltid ska…

Jordeliv. Kapitel 7, Blåsor i nävarna

Det skulle en inte få, enligt Lie-Mats, som ledde kursen i att slå med knackelie i Botaniska trädgården, Göteborg en varm junidag 2018. Nej, för orvet ska hållas med lätt grepp – han lärde oss att knöckla in ett finger så att vi skulle känna när vi höll för hårt. Det hjälpte dock inte mig, som alltid tar i för mycket. Men det var vackert, det var dans när alla sjutton deltagarna stod där och övade. Först på gräsmattan under träden, sedan i slänten som vi hade till uppgift att slå den dagen. Vi svettades. Vi slog av det gröna i tuvor, det blev ränder, det blev fel, men allt högt gräs låg till slut,…

Jordeliv. Kapitel 6, Återvändsgränderna

Sorry, det gick inte. Åter står vi med näsan tryckt mot tegelmuren som avslutar återvändsgränden. Den här gången gäller det flyget. Det underbara. Det som snabbare än en blinkning tar oss till sol och sommar och vin vid havet och shopping i London och äventyr. Ett smörgåsbord som vi kan ta för oss av, för billig penning. Tidigare har det gällt havets oändliga förmåga, som vi trodde, att sluka allt vi släpper ut i det utan att påverkas. En droppe i havet. Det märks inte. En droppe till. Skit samma. Alla floderna som öste (och öser) ut rester från batterifabriker och pappersbruk, gödsel och bekämpningsmedel, droppar i havet bara. En plastpåse hit eller dit. Ett…

Jordeliv. Kapitel 3, Värnplikt

Det är bra, tror jag, med värnplikt. Men värna kan en ju göra utan vapen; värna naturen, värna klimatet, värna varann, värna barnen, värna vår beredskap inför stormar och katastrofer. Värna baskunskaperna; göra upp eld, släcka eld, lära sig klara oss i olika situationer, veta vad som går att äta och inte, grundläggande sjukvård. Bli planetskötare. Människovårdare. Vapentjänst kan möjligen vara en del av detta, för dem som vill, och om vi verkligen ska ha den typen av försvar, men grunden ska vara att värna utan automatkarbiner och Carl Gustaf-rör. Sex månader för alla efter gymnasiet. Gick det att knöka in nästan alla grabbar i ett sådant system i massor av år, så nog borde…

Ölandsgemenskap

Några är kvar, två av oss for hemåt igår. Håkan H, Simon L, Finn B, Nils B med flera väntar på lördag på Ullevi – lycka! Så jag är tillbaka i stan. Men fem av oss sju kvinnor som samlades i fina stugor i Saxnäs i helgen, är kvar där en stund till. Lycka för dem att få stanna – vilken fantastisk ö, denna långsmala, blommande, karga. Med sina röda timmerlador och snickarglädjehus, med sitt alvar, får och kor och med det vackra sargade havet runt om. Östersjön. Som vi måste bota. Som jag skrev i förra blogginlägget är jag en loner på många vis. ”Behöver mina ensamseglatser” som jag plitat ner i en låt….

Tankar om oss

I veckan halvlåg jag på en mjuk spabädd i vackert vackert rum i Ystad och tittade ut över ett grått novemberhav. Spaflaggan (svartvit, gav konstiga associationer) fladdrade intensivt i nordvästvinden och vågorna bröts ett gott stycke ut. Ljuvligt var det att ligga där och ha bonusdotter och bonusdottermamma nära. Att fylla jämnt kan innebära spavistelse, det gjorde det både för Ida och mig i höst. Men, lägger jag allt oftare märke till, inget jag ser eller gör är numera helt utan framtidstankar. Inte för att jag vill vara djävulens advokat eller katastroflarmare utan för att det är så. Det är helt enkelt så att om några år kanske de grå vågorna slickar stenfoten på Ystad…

Jordens bästa vän

Det bästa hos människan är hunden, sa Karl Otto Werkelid i P1s Tankar för dagen i morse och så beskrev han olika episoder där hundar kommit människan till undsättning eller varit till tröst. Deras otroliga luktsinne, deras nu-känsla, hur bra vi mår av att klappa dem. Det bästa med världen är rikedomen av levande varelser, säger jag. Med fantastiska förmågor. Vi snackar experter här. Vi snackar sinnen som vi knappt kan föreställa oss. Kunskaper som vi bara kan drömma om. Att leta sig fram med hjälp av stjärnhimlen och jordmagnetismen. Att finna samma bo efter en tusenmilaflygning. Att hitta tillbaka till älven man föddes efter att ha simmat i de stora haven. Och många varelser…

Och innan då? Och sen då?

Såg just ett program om tiden på SVT Play, om hur allting går mot oordning, entropins lag, om tidspilen som bara har en enda riktning. Om hur det är livets förutsättning men också hur det om en gigantisk tidsrymd inte kommer att finnas något kvar alls i universum, inga stjärnor, ingen sol, ingen Tellus, inga röda jättar eller vita dvärgar. Inte ens svarta hål. Tomt och tyst. Så blir det, säger forskare och filosofer, och antagligen har de rätt. Människan är smart och de verktyg vi skapat att skåda ut i rymderna, att räkna ut, att skapa modeller och att berätta om det, är fantastiska. Men.. fortfarande är det våra hjärnor som funderar, fortfarande är…