Stunder

Såg en lastbil häromdagen som det stod ”Hit & dit” på. Åkeriet hette tydligen så. Strålande! Hade jag haft ett åkeri skulle det varit perfekt. Fast gudhjälpe kunderna, jag skulle gjort skäl för namnet. Farit åt alla möjliga håll innan jag kommit rätt. Frågan är hur i fridens dar jag hittade hem till mina patienter när jag jobbade som distriktsgymnast. Men det gjorde jag faktiskt, jag brukade till och med komma i tid vill jag minnas. Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om stunder. De där små vardagsögonblicken,  öppningarna mot det varma och goda. Sådant som jag tror att jag kommer att längta tillbaka till när det går mot slutet, sådant…

Så himla hemma

Vaknade i Djupadala i morse, två gånger. En gång gruvligt tidigt, i vargtimmen. Lyckades så småningom somna om under täcket jag fått låna av Lars (och som skulle palla för tre minusgrader) och nästa gång jag slog upp ögonen var det ljust. Dimmigt, men ljust. Att få vakna därute, i Skräddarns gamla torp! Tages gamla torp! Hundrafemtio meter bort låg vår sommarstuga, som är riven nu. Min lilla friggebod finns däremot kvar, den står på granntomten och är nergraderad till vedbod, tror jag. MÅNGA år sen jag vaknade där! Men hemma känns det. Att få gå där längs ån och knipsa av torra stänglar och se de små nya bladen titta upp. Att få umgås…

Vårmorgon i Slottskogen

En ynnest att få vakna av morgonsol – ljuset är tillbaka, vårdagjämningen är passerad. Snart blir kvällarna extra långa också. Tänk. Nästan alla gångvägar är halkfria i Slottskogen nu, i alla fall de jag vandrade alldeles nyss. Också en ynnest. 27 meter till skogsstigen har jag. Tog inte just den stigen idag eftersom det var lite lerigt och jag faktiskt investerat i ett par nya dojor som jag inte ville gegga ner det första jag gjorde. Tänkte på mamma när jag vände vid lerpölen – ”inte hoppa rep med de nya skorna!”, sa hon alltid om vårarna när långrepen plockades fram på gården i Kortedala. Det slet för mycket på sulorna. Vill minnas att jag…

Ljus i november

Nä, gråare än såhär blir det inte. Det är november, utan tvekan. Liseberg har haft julmarknadspremiär, deras till julgran omgjorda torn lyser även nu på morgonen. Förhoppningsvis släcker de ner en sväng på dagen, annars är det väl lite väl mycket extravaganza energimässigt, men olika former av ljus behövs nu. Huja. Ett slags ljus för mig var när jag bar upp bokkartongerna som levererades till gården i torsdags. Och när jag fick packa ner Om kärleken till livet på en vidunderlig planet i ryggan, sätta mig på 43:ans buss ut till Kärrahus och överlämna boken till Åke, som jag intervjuat i den. Han har redan läst och godkänt den texten men jag vet att han…

Glädjeämnen:

Ett knep att ta till när tyngden blir för stor, eller känslan av brist, eller hopplös längtan, eller när den fuktiga stickiga grå filten av tristess hotar att lägga sig tillrätta över tillvaron, är att tacka. Bara sätta igång att tacka för det som mitt i allt detta faktiskt fungerar. Eller tänka ”Glädjeämnen:” och så låta det rulla. Skriva ner är ännu bättre, men det är inte nödvändigt, det går bra att bara ligga hopkrupen under täcket eller sitta med helt vanligt morgonface på spårvagnen till jobbet och låta bilderna komma. Stort och smått. Att jag får vakna i en varm lägenhet. Att det finns saker i kylskåpet att sno ihop en frulle av. Barnen,…