Jordeliv. Kapitel 22, Omstart

Våren 2020 kommer vi alltid att minnas. Just nu, i april, vet ingen – INGEN – hur länge det lilla vackra viruset kommer att fortsätta hålla oss i ett järngrepp. Det där att ingen vet (inte ens statsepidemiolog Tegnell) är ovant. Vem ska en hålla i handen? Eller – vi får inte ens hålla handen. Vem ska en luta sig mot? Eller – hur ska det gå till på 1,5 meters avstånd? Både fysiskt och psykiskt riskerar vi att känna en isande ensamhet och osäkerhet. Jag gör det. Faller ner i en sorts total existentiell övergivenhet då och då. Vem ska rädda oss nu? Såhär kunde det bli bara på några månader, vem hade kunnat…

Masthuggets hängande trädgårdar

För en månad sedan var det fortfarande beige. Allting var beige och grått och svart. Berget var kalt. Tomma grenar, gamla löv, jord som tjälen just lämnat. Ett eller annat modigt maskrosblad vid en husvägg, yrvaken kirskål. Nu är det såhär, nu andas växterna åt oss, ger oss syre, använder vår koldioxid och får oss att sucka av lycka och är inte allt det här ett mirakel så vet jag inte. Fjärde juni. Ledig dag. Cykeln till Rosenlundskajen, Älvsnabben till Eriksberg, fika på Baka, vandring på träbryggorna till Lindholmen. Folk fann södersolen vid älven, lunch ur plastbyttor. Glitter i vattnet. Älvsnabbaren tillbaka till Järntorget. En sväng om det nyrenoverade biblioteket på Tredje Långgatan, en kasse…

Kompisar utanför sovrumsfönstret

Jag kan titta på dem hur länge som helst. Och under tiden vandrar tankarna. Minnen från en annan tid, med stojande barn, med katter och höns och fågelbord och vardagskärlek. Drömmar om torpet dit fågelsången letar sig in, mitt i grönskan, odlingarna, bäckporlet, jorden, sjön. Men bara just detta, just denna februarisöndag med dagsmeja och återvändande ljus, bara att talgoxar och blåmesar och en och annan rödhake förser sig med jordnötter ur en grön nätpåse utanför mitt sovrumsfönster, det värmer hjärtat, det räcker långt. De sjunger när de äter, talgoxarna! De sjunger överhuvudtaget i buskagen nedanför huset och i Slottskogens träd, de förebådar tiden som snart är här. Jag bidrar gärna med lite käk om…

Stunder

Såg en lastbil häromdagen som det stod ”Hit & dit” på. Åkeriet hette tydligen så. Strålande! Hade jag haft ett åkeri skulle det varit perfekt. Fast gudhjälpe kunderna, jag skulle gjort skäl för namnet. Farit åt alla möjliga håll innan jag kommit rätt. Frågan är hur i fridens dar jag hittade hem till mina patienter när jag jobbade som distriktsgymnast. Men det gjorde jag faktiskt, jag brukade till och med komma i tid vill jag minnas. Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om stunder. De där små vardagsögonblicken,  öppningarna mot det varma och goda. Sådant som jag tror att jag kommer att längta tillbaka till när det går mot slutet, sådant…

Två rum med utsikt

Jag ser hela min stad! Jag ser ungdomstidens Brunnsbo och skymtar barndomens Kortedala, jag kan vinka till Vasakyrkan som jag var granne med tills alldeles nyss och  jag kan, eller låtsas i alla fall att jag kan vinka godnatt till min dotter i Guldheden. Det är inte klokt. Syrenerna doftar och blommar på gården och jag plockade hundkex på vägen hem från stan. Tänk att få bo såhär. Tack. Tack tack. Att flytta är en särskild sak och, kära vänner som slet och bar i trapporna förra lördagen – this was the last time. Blir det nån mer flytt innan dom bär ut mig med fötterna före, lovar jag att anlita en firma. Jag skäms….

Drömdag

Vi skrev om bra dagar på skrivarcirkeln senast. Fröken (jag, då) tyckte vi skulle beskriva en drömdag, helst med avstamp nånstans där vi är, i närheten av vardagstillvaron. Det blev fint. Det blir alltid det. Det blir förunderliga historier. Idag fick jag en dag, inte olik den jag visionerade. Flera av ingredienserna fanns; en ledig dag, ett oskrivet blad utan plikter. En god natts sömn, vilket dam i täcke av-täcke på-åldern är förbannat tacksam för. En god frulle med ägg och allt. Inget regn, kan man också vara glad för i Göteborg på hösten. Läste etc, bra drag i den. Och sen packade jag ryggan med mer kaffe, mer macka och cyklade iväg till Härlanda…

Att vara nöjd

Han hade just sålt ett par krukor ljung och ätit medhavd macka. Lördagsförmiddagen hade börjat bra och nu kom solen också, den lyste ner över Kungstorget och deras blommor. Jag passerade det gamla parets stånd med mina rödbetor just när mannen tittade upp mot himlen, log och sa: – Å, vad vi har det bra! Hans leende födde mitt. Hans ord öppnade mina ögon och jag fick svikt i steget mot Kungsportsplatsen, där jag skulle möta min dotter. Han var nöjd och han sa det. När är vi nöjda? Och säger det? Varför är det hundra gånger lättare att låta samtalen kretsa kring det vi är besvikna över, arga på, missnöjda med, över bristerna vi…