Kampsångerna

Jag var i Alingsås, på MX, och lyssnade på Sånger till friheten häromkvällen. Björn Afzelius låtar, tolkade av Guran Blomgren, Olle Nyberg och Micke Nord Andersson. Det var fint. Jag blev påmind om kraften och tänkte: undrar vilka texter Affe hade skrivit idag om inte cancern tagit honom? De där sångerna om kamp och kärlek, de som tar tag om hjärtat, vrider om, vänder ens blick, skapar lust och kraft. De som öppnar. Det kan vara Håkan H i sin förmåga till allomfattande förlåtelse av sig själv och oss andra snea, darriga, ofullkomliga, rädda, tafatta sökare av väg. Eller Lalehs kloka, geniala låtar om vår styrka, om hur vi kan besegra övermakten, om vi-et, det…

Den allra ljusaste dagen

Sommarsolståndet. Idag. Den 21 juni. Ljusare än så här blir det inte på den norra hemisfären. I ett litet rikt land, berömt för sin eviga sol över fjäll och älvar, som säger sig vara glädjerikt och fritt, i detta land, ska parlamentet idag rösta om det vackraste som människor någonsin fått ur sig – de mänskliga rättigheterna. Inklusive barnens. Årets ljusaste dag står dessa rättigheter på spel. Möjligen något kallsvettiga fingertoppar ska trycka på de knappar som de flesta partier enats om – att familjer inte ska få återförenas. Att ingen ska få slå sig till ro här. Att de som vill rädda sig och sina barn från bombregn och en framtid som inte verkar…

Julafton

Har vilat under nytvättat rödrutigt lakan inatt, julbadad Vinden har tagit paus Min lilla gran lyser Sista luckan öppnad, det var Josef och Maria och krubban. Barnet. Stjärnan.   Unga människor vaknar nu, på hvb-hem och förläggningar Noterar att inga bomber fallit, att ingen bränt ner huset Men längtar nog hem, undrar, minns – vad vet jag? De följde sin stjärna, som alla som vandrat, som mina förfäder en gång   Jag, tursam innehavare av svensk id-handling Vaknar i min rutiga säng, i julefrid med alla mina saker runt mig Med barn, barnbarn, syster, vänner därute i den milda morgonen Med någon tid kvar här Vaknar jag. Och det är julafton 2015.

En gång

En gång var jag krönikör i Alingsås-Kuriren. Början på 90-talet kanske. Många spalter publicerades, men en gång blev det tvärstopp. Det var när jag fick spader i Sparköp, över all undermålig mat som prackades på oss; de långa frysdiskarna med pommes frites, fabriksmat och pizzor, läsken, godiset, chipsen som ställts så att vi skulle frestas på bästa vis. Jag fick liksom syn på det och blev äcklad. Var det här det mina, allas våra barn skulle leva på? På den tiden syntes heller i stort sett inga ekovaror i vanliga butiker. De som fanns stod undangömda på en obskyr hälsohylla nånstans. Jag skrev. Den kröniketexten ställdes – annonsörerna kunde bli arga. En gång stod jag i…

När havet stiger

Om havet stiger skrev jag först, men det var ju fel. Det stiger. Även om FN:s klimatpanels trovärdighet nu, inte utan en viss mysande glädje från en del håll, undergrävs så kvarstår ju i stort sett alla faror de varnat för, inklusive att Himalayas glaciärer minskar (om än inte kommer att vara borta inom överskådlig tid). Isarna tunnas ut. Blågröna smältvattenfloder underminerar Grönlands glaciärer. Rinner ut i havet. Som stiger. Havet värms dessutom och utvidgas därmed. Stiger. Det kan varken klimatskeptikerna eller de likgiltiga ändra på. Det kommer att påverka oss alla i sinom tid. Många av oss bor vid världens kuster och floder. Ibland vid lågland. Holland får det tufft. New York, London. New…