Ölandsgemenskap

Några är kvar, två av oss for hemåt igår. Håkan H, Simon L, Finn B, Nils B med flera väntar på lördag på Ullevi – lycka! Så jag är tillbaka i stan. Men fem av oss sju kvinnor som samlades i fina stugor i Saxnäs i helgen, är kvar där en stund till. Lycka för dem att få stanna – vilken fantastisk ö, denna långsmala, blommande, karga. Med sina röda timmerlador och snickarglädjehus, med sitt alvar, får och kor och med det vackra sargade havet runt om. Östersjön. Som vi måste bota. Som jag skrev i förra blogginlägget är jag en loner på många vis. ”Behöver mina ensamseglatser” som jag plitat ner i en låt….

Premiär!

Just som jag gick där i ett stilla ljus som kändes så vårlikt, just som jag gick där och tänkte att det här är tidigt, men det känns som en skymning för koltrastsång, då hörde jag honom. Svagt, långt borta i Kungsparken, knappt hörbart men omisskännligt. Han sjöng, den vackre svarte mästersångaren, han sjöng som bara en koltrast kan. Det finns hopp. Det är nära. Det finns hopp.

Kompisar utanför sovrumsfönstret

Jag kan titta på dem hur länge som helst. Och under tiden vandrar tankarna. Minnen från en annan tid, med stojande barn, med katter och höns och fågelbord och vardagskärlek. Drömmar om torpet dit fågelsången letar sig in, mitt i grönskan, odlingarna, bäckporlet, jorden, sjön. Men bara just detta, just denna februarisöndag med dagsmeja och återvändande ljus, bara att talgoxar och blåmesar och en och annan rödhake förser sig med jordnötter ur en grön nätpåse utanför mitt sovrumsfönster, det värmer hjärtat, det räcker långt. De sjunger när de äter, talgoxarna! De sjunger överhuvudtaget i buskagen nedanför huset och i Slottskogens träd, de förebådar tiden som snart är här. Jag bidrar gärna med lite käk om…

Vilse i Botaniska

Amundön! Så tänkte jag när jag vaknade i morse och väntade in gryningen. Inget vindvrål på taket, inget smatter på rutorna, fjärde advent verkade lovande. Men sedan såg jag att det var nollgradigt och då blir klipporna hala därute, jag har halkat omkring där förr. Ändrade planer – Botaniska och en sväng i Änggårdsbergen fick det bli. Japp. Jag har gått vilse på många ställen. Jag har gått vilse på Styrsö, i Stockholm när jag kom ut från bion på Hötorget på fel sida, jag har irrat inne på Hvitfeldtska när det begav sig och inte hittat ut och jag är fortfarande lite osäker på butiksordningen på Kungsgatan i Alingsås. Jag har sprungit vilse på…

Vårmorgon i Slottskogen

En ynnest att få vakna av morgonsol – ljuset är tillbaka, vårdagjämningen är passerad. Snart blir kvällarna extra långa också. Tänk. Nästan alla gångvägar är halkfria i Slottskogen nu, i alla fall de jag vandrade alldeles nyss. Också en ynnest. 27 meter till skogsstigen har jag. Tog inte just den stigen idag eftersom det var lite lerigt och jag faktiskt investerat i ett par nya dojor som jag inte ville gegga ner det första jag gjorde. Tänkte på mamma när jag vände vid lerpölen – ”inte hoppa rep med de nya skorna!”, sa hon alltid om vårarna när långrepen plockades fram på gården i Kortedala. Det slet för mycket på sulorna. Vill minnas att jag…

Nu börjar det

Efter läsningen och låtarna på Alingsås Bibliotek for jag hem och sen lite fram och tillbaks och lämnade gitarr och lånebil. Handlade på slutet och hoppades på att 60-bussen skulle hjälpa mig upp på berget med grejerna. Men de går glest på helgerna, så jag tog trapporna. Vilken tur! Hade jag åkt buss skulle jag missat honom. Nu tvärstannade jag bredvid Oscar Fredriks kyrka i skymningen- jag hörde sången. Långt borta var den, men lika vemodigt vårvacker som i alla tider. Och som alltid, när den hörs första gången, stod jag helt stilla, lyssnade med hela kroppen,  slutade nästan andas. Mästersångaren har vaknat. Jag såg honom inte, men melodin svävade över Linnéstaden, som ett löfte…

Hantverk och gärdsmygar

”Att skriva är magi, precis som annan kreativ verksamhet är det själva livets källa. Vattnet är gratis. Så drick. Drick dig otörstig.” Hear, hear. Det är Stephen King som talar, i sin bok Att skriva – en hantverkares memoarer. Jag håller med och jag har sugit åt mig en hel del fina tips. Han skriver rakt på, nästan burdust, med en stor kärlek till berättandet. Många goda råd, inte minst kring bearbetning av texter. Roligt är det också, jag gapskrattar emellanåt i min ensamhet i soffan. Har noterat visdomsorden i min parisiska anteckningsbok. Jag har varit ute och kanat i Slottskogen idag, mellan kapitlen, och insett att det får fanimig bli ett broddinköp. Risken är…

Gibbonapa eller korp

När jag lämnade Änggårdsbergens stigar och tog mig in i Botaniska nyss, så var sidensvansarnas silversvirr det första jag hörde. En hel gäng satt i trädkronorna och lät som bara de kan. Vinterfåglar. Nu när svalor och tornseglare inte silverskriar på våra breddgrader är det en tröst att höra sidensvansarna. Och talgoxarna och blåmesarna och pilfinkarna, som kämpar sig kvar. Och korparna! Ett par sådana flög över de  ljungklädda sluttningarna däruppe och kraxade hest, korpkorp, det är något ödesmättat och mystiskt över dem. Edgar Allan Poe, liksom. Hemliga. Undrar vad de säger. Jag gick där i leran och funderade över vilket djur jag skulle vilja vara sen när jag lämnar min människohamn, eller kanske bara…