Jag går här i tacksamhet

Den 20 maj 1996 var en måndag. Vi hade just återkommit från Musik Direkt, en slitsam Riksfestival i  i Stockholm. Det var kyligt. Äppelträden hade inte börjat blomma, men narcisserna gjorde det, stod vita och vackra i trädgården vid det röda huset i Alingsås. Den sista dagen. I kvällningen var du borta. Så, tjugo år. 7300 dagar av frånvaro. Och för oss som blev kvar – av liv. Fast det kändes omöjligt i början. Massor av liv, musik, skratt, vänskap, kärlek, jobb, New York, berättelser, vandringar, skogar, hav, månskensnätter och ljud av hästars hovar mot stigarna. Massor av tårar, men trots allt, mycket liv. Idag vill jag fira att du fanns, Lars Roger Magnusson, och…

I livet vårt

Läser Kristian Gidlunds bok I kroppen min och ögonen tåras hela tiden. Det är så vackert och det är så djävulskt, och det ska inte vara så när man inte ens är 30, inte obotlig cancer, det är fel, det skär i hjärtat. Jag tänker att våra kroppar, dessa starka, anpassningsbara, dessa invecklade intelligenta system, dessa finlirare, så välavvägda, så balanserade. Så hela tiden balanserande också, så beroende av strilar av enzymer och hormoner och mineraler i exakt rätt mängd och ögonblick, av att vita blodkroppar och T-celler fightas som de ska, att hjärtmuskeln pumpar och pumpar. De är fantastiska, kropparna våra. Hans också, som står pall för alla gifter som skickas in för att…

Soluppgång i oktober

Aah, en morgon med rosa himmel och magiska moln och en sol som brann upp över horisonten för några minuter sedan mittemellan södra och norra Guldheden. I somras tittade den fram bakom Kortedalas berg, väldigt mycket tidigare. Allt är så synligt häruppifrån, hur vi cirkulerar, dansar långsamt genom tiden. Tiden, som min kära kusin Ruth nu lämnat. Hennes del av dagarna här, var slut. Hon var redo att gå. Varje gång som döden kommer nära, varje gång jag ser skalet av det som var en människa så står jag där svarslös. Vart tog hon vägen? För det som var hon, det var verkligen inte där. Kanske är hon nu den märkliga vindpusten som trots stängt…