Jag minns att jag sprang

Så heter en bok av Ron McLarty. Den är bra, men titeln är bäst. Jag minns att jag sprang. Det gör jag verkligen – jag sprang ofta när jag var barn och halvvuxen.  Inte för att jag hade bråttom utan för att jag ville. Kunde. Det kändes som om bena ville vara i den rörelsen. Vi gjorde en övning med en av skrivargrupperna härom torsdagen – alla hade med sig en bild på sig själv som ung, som tidiga tonåren-ung. Den skulle vi skriva om. Jag valde som vanligt min svartvita bild från Burgårdens gymnastiksal, jag är 14-15 år, har hästsvans och håller en gräddvit blank boll i händerna. Står och tittar på något eller…

Mitt sista Musik Direkt-år

Det är mycket nu (”du säger det”, hade nån som sett mig sagt; jag sitter i soffan och sörplar i mig sojalatte samtidigt som pigga skidåkare forsar fram i polsk dimma på tv – latar mig med andra ord). Jo, det är det. Mycket roligt, särskilt detta med körerna! Aquarellen som sjunger mina låtar så fint, jag var rörd och omskakad i måndags när vi repade. Och gläder mig mycket åt konserterna den 10 mars i Härlanda kyrka och den 11 mars på goda gamla Palladium i Alingsås – kom, kom, kom, boka biljetter på jordesanger@hotmail.se! Och så berättar Simon att Almakören också sjunger Hellqvist nu, helt fantastiskt. Den 3 juni kommer resultatet av det….

Höst

Jaha. Höstdagjämning (liten suck). Jag har lärt mig älska hösten, den är romantisk, sinnlig, luften känns lätt att andas och så är det fritt fram för tända ljus och soffhörnsmys. Men visst är den här dagen laddad med något helt annat än motsvarande 12-timmarsdag på andra sidan året, då när vitsipporna börjar knuffa undan fjolårslöven och när trädens knoppar står sprängfyllda och redo. När ljuset är på väg in. Vårdagjämning är jubel i mitt bröst. Höstdagjämning är vemod. Faktiskt mycket vemod just nu. Över världens tillstånd och över det – de – som inte finns längre i mitt liv.  Snart är det tio år sedan min mamma dog – på min födelsedag 2001. Det har…

Hantverk och gärdsmygar

”Att skriva är magi, precis som annan kreativ verksamhet är det själva livets källa. Vattnet är gratis. Så drick. Drick dig otörstig.” Hear, hear. Det är Stephen King som talar, i sin bok Att skriva – en hantverkares memoarer. Jag håller med och jag har sugit åt mig en hel del fina tips. Han skriver rakt på, nästan burdust, med en stor kärlek till berättandet. Många goda råd, inte minst kring bearbetning av texter. Roligt är det också, jag gapskrattar emellanåt i min ensamhet i soffan. Har noterat visdomsorden i min parisiska anteckningsbok. Jag har varit ute och kanat i Slottskogen idag, mellan kapitlen, och insett att det får fanimig bli ett broddinköp. Risken är…

Nu finns boken här!

Blötsnö faller, tvättmaskinerna går därnere i källaren, jag läser bra rapport om ungas organisering och bokar intervjuer till KulturUngdoms verksamhetsberättelse. Såna grejer. Inte dumt att kunna jobba hemifrån när 60-bussen långsamt stånkar uppför Masthuggets branta backar och man får vada i tung snö om man ska ge sig ut. Granen är utslängd eftersom den började fälla kulorna och ljusen hängde snett. Snart är det tulpan- och semmeldags. Och filmfestival. Och bokträff på Lohrs Pocket MedMera (26 jan). Och så småningom ska det väl droppa och porla och fågelsången ska fylla Slottskogen och allt det där som vilar nu ska vakna igen. Det ska bli vitsippsbackar och scilla i Allén och tulpanhav i Botaniska. Och körsbärsblom!…

Ljus i november

Nä, gråare än såhär blir det inte. Det är november, utan tvekan. Liseberg har haft julmarknadspremiär, deras till julgran omgjorda torn lyser även nu på morgonen. Förhoppningsvis släcker de ner en sväng på dagen, annars är det väl lite väl mycket extravaganza energimässigt, men olika former av ljus behövs nu. Huja. Ett slags ljus för mig var när jag bar upp bokkartongerna som levererades till gården i torsdags. Och när jag fick packa ner Om kärleken till livet på en vidunderlig planet i ryggan, sätta mig på 43:ans buss ut till Kärrahus och överlämna boken till Åke, som jag intervjuat i den. Han har redan läst och godkänt den texten men jag vet att han…

Heja

Heja Djurrättsalliansen som gjort det igen! Bilderna från minkfarmerna gjorde mig illamående, och de flesta med mig, tror jag. Hoppas jag. Men – det är klart att det ser ut så, även om det kan vara mer eller mindre illa. Egentligen vet vi – små kvicka vattenälskande ensamlevande rovdjur instängda i pytteburar i anläggningar med tusentals andra- hur bra kan det bli? Det är ju vansinne från början till slut. Lika galet som andra djurfabriker, som grisarna vi såg i höstas. Bästa kommentaren nu var från en uppfödare som bekymrat antog att Djurrättsalliansens kamera antagligen låg bakom att en hona bitit ihjäl sin unge. Alla slåss för sitt. Och kör med ”gör inte vi det…