Jordeliv. Kapitel 12, Att bebo landet

Går det att bo och leva utanför städerna? Eller är det en sorts ny naturlag att alla måste samlas och bo tätt ihop? På allt dyrare mark, i allt högre hus? Måste det vara så? Rörelsen in mot de större städerna har pågått länge och pågår ännu. Jobben finns där, universiteten, sjukhusen och allt det där som många av oss vill ha. Det finns fördelar rent resursmässigt också att bo samlade i lägenheter; det kräver mindre energi för uppvärmning och kollektivresandet underlättas. Det finns absolut en poäng med att många lever nära varann. Men. Städerna är sårbara. De försörjer sig inte själva – hela tiden måste transporter in och måste odlingsytor till för att mat…

Jordeliv. Kapitel 10, Klimatkrisen

Länge har jag funderat över varför det varit så fantastiskt tyst, varför samtalen uteblivit, och fortfarande gör det i många sammanhang. På arbetsplatsen, vid matborden, under fikorna – inte många ord om mullret från framtiden. Politik i övrigt dryftas, så det är inte det att samhällsfrågor undviks. De flesta av mina vänner har varit fackligt engagerade och vi gick sida vid sida i antikärnkraftsmarscherna i slutet på sjuttiotalet. Vi har demonstrerat för fred och hbtq-frågor och många av oss ses i förstamajtågen. Ändå. Hittills påfallande tyst om hotet mot mänskligheten och livet här. Inget större engagemang i manifestationer för klimatet, inklusive Fridays for future. Kanske gäller det främst den generation jag tillhör – vi som…

Den allra ljusaste dagen

Sommarsolståndet. Idag. Den 21 juni. Ljusare än så här blir det inte på den norra hemisfären. I ett litet rikt land, berömt för sin eviga sol över fjäll och älvar, som säger sig vara glädjerikt och fritt, i detta land, ska parlamentet idag rösta om det vackraste som människor någonsin fått ur sig – de mänskliga rättigheterna. Inklusive barnens. Årets ljusaste dag står dessa rättigheter på spel. Möjligen något kallsvettiga fingertoppar ska trycka på de knappar som de flesta partier enats om – att familjer inte ska få återförenas. Att ingen ska få slå sig till ro här. Att de som vill rädda sig och sina barn från bombregn och en framtid som inte verkar…

Julafton

Har vilat under nytvättat rödrutigt lakan inatt, julbadad Vinden har tagit paus Min lilla gran lyser Sista luckan öppnad, det var Josef och Maria och krubban. Barnet. Stjärnan.   Unga människor vaknar nu, på hvb-hem och förläggningar Noterar att inga bomber fallit, att ingen bränt ner huset Men längtar nog hem, undrar, minns – vad vet jag? De följde sin stjärna, som alla som vandrat, som mina förfäder en gång   Jag, tursam innehavare av svensk id-handling Vaknar i min rutiga säng, i julefrid med alla mina saker runt mig Med barn, barnbarn, syster, vänner därute i den milda morgonen Med någon tid kvar här Vaknar jag. Och det är julafton 2015.

Barnets leende

Vi tror att han kanske börjat le lite, Olle, som nu blivit fem veckor gammal. I drömsömnen gör han det absolut, det vackraste leende, det lyser och han liknar sin mamma så jag blir alldeles knäsvag. Kanske var det också ett leende som skymtade när han fäste de där klarblå ögonen i mina igår. Snart kommer det nog på riktigt. Det brukar ju göra det. Barnen börjar le. Alldeles av sig själva. Glädjen finns därinne, bor redan i deras små kroppar och lockas fram av omtanke och förväntan och vänligt sinnade ansikten som de möter. Om det är som det ska vara, i dem och i oss som bär dem i våra händer och famnar….

Underverk

Jag är drabbad. Hjärtat har blivit större, han bor där, han flyttade in bara, så självklart. Igår satt jag en timme med hans händer i mina, tittade på honom när han sov, först djupt, sedan drömmande, han spratt till, ögonen rörde sig, öppnade sig litegrann, slöts igen. Huden så mjuk att den inte känns, mina fingrar är som sandpapper mot hans lena, lena armar och kinder. Olle har kommit. Han fyller en vecka idag. Det är ett underverk. Varje gång en levande varelse föds är det ett underverk och det borde betraktas som ett sådant. Men att min älskade dotter får barn är så nära mitt livs essens och mening som något kan komma. En…

Rosa gryning över 2014

Och klivet över till året som kallas 2014 har tagits. Raketerna glittrade och small över stan för några timmar sedan och jag insåg igen att jag bor på ett fantastiskt ställe – på ett berg med utsikt över alla plåttak och tegelhus och Liseberg och Skansen Kronan och älven (och fyrverkerier!). Kortedala, där jag växte upp, skymtar, liksom Brunnsbos röda höghus dit vi flyttade när jag var tio. Göteborg. Min plats på jorden. Vilken tur jag har haft. Vi stod där, ett litet gäng av blivande far- och morföräldrar, dottern och hennes Erik och i centrum den ännu ofödde, han som ska komma. En av årgång 2014. Vi skålade för det nya som väntar. Det…