Barnets leende


Vi tror att han kanske börjat le lite, Olle, som nu blivit fem veckor gammal. I drömsömnen gör han det absolut, det vackraste leende, det lyser och han liknar sin mamma så jag blir alldeles knäsvag. Kanske var det också ett leende som skymtade när han fäste de där klarblå ögonen i mina igår. Snart kommer det nog på riktigt. Det brukar ju göra det. Barnen börjar le. Alldeles av sig själva. Glädjen finns därinne, bor redan i deras små kroppar och lockas fram av omtanke och förväntan och vänligt sinnade ansikten som de möter. Om det är som det ska vara, i dem och i oss som bär dem i våra händer och famnar. Att se och bli sedd. Att börja kommunicera. Behoven. De verkliga behoven, de vi alltid har, genom livet in i döden.

Tänker på det när jag läser Maria-Pia Boëthius krönika i ETC idag. Hon skriver om Adbusters följetong Doom Diary, där en katastrof hänt som reducerat jordens befolkning till fyra miljarder (något som vissa höga herrar inte skulle ha något emot, om en ska tro konspirationsteoretikerna – bara det inte blir deras gelikar som försvinner). Det är inte det som är poängen, dock, utan den nya världsordning som Adbusters skildrar bygger på att ”de fyra miljarder som är kvar ska anta en ny princip att leva efter – inte baserad på individuella rättigheter utan på individuella skyldigheter – att ingen av oss ska ha rätt att göra ett större fotavtryck (på jorden) än någon annan.”

En ska kunna få hur hög stjärnstatus som helst, ha hur många följare som helst, men inte konsumera mer än någon annan.

”Det är ungefär så lång från skrivbordsideologier, som förutsätter militärmakt, erövrande av våldsmonopol och underkastelse under olika dogmer, som man kan komma; förslag helt enkelt, som får en att tänka och tänka igen. Och igen.”

Katastrofen behöver inte hända för att vi skulle kunna slå in på den vägen. Den som visar oss de verkliga behoven. När människor närmar sig slutet på sina liv kan glädjen de upplevt (och kanske missat) framstå så tydligt – kärleken till de närmaste, tiden de haft med dem, de goda stunderna i vardagen, morgonkaffet, promenaderna, vårens första solstrålar. Det stora lilla, det lilla stora, det som fick oss att må gott. Att le. Som barnet.

Leave A Comment