Jordeliv. Kapitel 6, Återvändsgränderna


Sorry, det gick inte. Åter står vi med näsan tryckt mot tegelmuren som avslutar återvändsgränden. Den här gången gäller det flyget. Det underbara. Det som snabbare än en blinkning tar oss till sol och sommar och vin vid havet och shopping i London och äventyr. Ett smörgåsbord som vi kan ta för oss av, för billig penning.

Tidigare har det gällt havets oändliga förmåga, som vi trodde, att sluka allt vi släpper ut i det utan att påverkas. En droppe i havet. Det märks inte. En droppe till. Skit samma. Alla floderna som öste (och öser) ut rester från batterifabriker och pappersbruk, gödsel och bekämpningsmedel, droppar i havet bara. En plastpåse hit eller dit. Ett spöknät mer eller mindre. Men så säger livet i havet stopp, så växer plastbergen, små kulor hittas i fiskmagar, havsvarelser snurrar in sig i de drivande näten och fåglarna dör av det de trodde var föda. Blam. Väggen.

Insektsmedel och ogräsborttagare – finemang. DDT fick Nobelpriset. Lite sprayande med det så var alla myggor väck. Och sen porlade giftet vidare i bröstmjölk och lagrades i oss alla. Tjoff. Rätt in i väggen.

Neonikotinider mot oönskad växtlighet – perfekt, tills bina dog och humlorna slutade lägga ägg. Väggen.

Fleecetröjorna, varma, lätta, goda – tills det visade sig att vi tvättar plastfibrer ur dem, som strömmar vidare ut i systemen. Stopp.

Gore-Tex och teflon – så smidigt! Allt rinner av, det är torrt och lättdiskat. Och giftigt. Muren.

Så har vi hållit på. Glatt viftat iväg in i återvändsgränd efter återvändsgränd, inte alltid omedvetna om baksidorna, ska sägas. Ibland har vi skitit i dem, eller, rättare, de penninghungrande företagen har gjort det och smort sina investeringar med glittrande marknadsföring tills väggen kom. Lagstiftningen kom.

Och så flyget då, ja, och utsläppen från industrierna som tillverkar det som vi köper och köper och bilköernas utsläpp och lastbilarnas och där löpte klimatet amok. Blam, blam, blam.

Kära alla vi människor. Givetvis är det nyfikenhet, kunskapstörst, kreativitet och längtan efter förbättringar som lett mycket av det här arbetet. Vi vill vidare, högre upp, mer. Vill ur den stinkande fattigdomen till det hygieniskt skinande trygga blanka. Vill försäkra oss om mat för dagen och inte bara det, vi som har den här processen ett stycke bak i tiden förutsätter att hyllorna ska vara fyllda jämt. Allt vi önskar ska vi få. Och somliga är omättliga och sedan livrädda för att förlora det de tagit.

Nu vet vi ju. Mamma Jord har tigit still länge, men nu kommer reaktionerna. Och då står vi här, vänner, tillsammans, tafatt krafsande på murstenarna.

Hon är tuff, denna vår mor, hon klarar sig alltid. Det är oss, och övriga varelser här det är synd om.

Så vad göra? Vända ryggen mot muren, så klart. Ta de framkomliga vägarna från och med nu. Gå varsammare. Tänka bortom krökarna. Tänka som urfolken, tolkade genom The International Council of Thirteen Indigenous Grandmothers – ta ansvar sju generationer framåt, inte bara för en mandatperiod i taget, ett kvartal i taget.

Se varann i ögonen, putsa upp deklarationen om de mänskliga rättigheterna, inklusive barnkonventionen. Betrakta allt det levande som subjekt, varelser i egen rätt. Lära av dem som varit här så mycket längre än vi. Där nånstans finns möjligheterna och hoppet.

PS Bilden är från underbara Strömma Farmlodge utanför Tvååker. Fint ställe.

Leave A Comment