Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Jordeliv. Kapitel 12, Att bebo landet

söndag, september 15, 2019

Går det att bo och leva utanför städerna? Eller är det en sorts ny naturlag att alla måste samlas och bo tätt ihop? På allt dyrare mark, i allt högre hus? Måste det vara så? Rörelsen in mot de större städerna har pågått länge och pågår ännu. Jobben finns där, universiteten, sjukhusen och allt det där som många av oss vill ha. Det finns fördelar rent resursmässigt också att bo samlade i lägenheter; det kräver mindre energi för uppvärmning och kollektivresandet underlättas. Det finns absolut en poäng med att många lever nära varann. Men. Städerna är sårbara. De försörjer sig inte själva – hela tiden måste transporter in och måste odlingsytor till för att mat…

+

Jordeliv. Kapitel 11, Verkligheten

måndag, september 2, 2019

Jag bor bra. Fram tills att bena strejkar och vägrar de trappsteg jag har för att komma upp i lägenheten, känner jag – oftast – att här vill jag bo. Häruppe på berget i Masthugget, i en tvåa med utsikt, i ett gammalt landshövdingehus. Fortfarande med en hyra jag kan klara, på en blommande gård. Jag har haft en sagolik tur som fått den möjligheten. Slottsskogen intill. Inte mycket mer att önska om en bor i en storstad. Men. Emellanåt slås jag av det där med det verkliga. Den miljö jag befinner mig i nere i stan – är det verkligheten, detta? Alla dessa hus, dessa fordon som far och låter i en aldrig sinande…

+

Jordeliv. Kapitel 10, Klimatkrisen

torsdag, augusti 29, 2019

Länge har jag funderat över varför det varit så fantastiskt tyst, varför samtalen uteblivit, och fortfarande gör det i många sammanhang. På arbetsplatsen, vid matborden, under fikorna – inte många ord om mullret från framtiden. Politik i övrigt dryftas, så det är inte det att samhällsfrågor undviks. De flesta av mina vänner har varit fackligt engagerade och vi gick sida vid sida i antikärnkraftsmarscherna i slutet på sjuttiotalet. Vi har demonstrerat för fred och hbtq-frågor och många av oss ses i förstamajtågen. Ändå. Hittills påfallande tyst om hotet mot mänskligheten och livet här. Inget större engagemang i manifestationer för klimatet, inklusive Fridays for future. Kanske gäller det främst den generation jag tillhör – vi som…

+

Jordeliv. Kapitel 9, Den heliga vreden

fredag, augusti 23, 2019

Den är en särskild sort, den heliga. Så känns det. Kanske att fler än de rena aggressionshormonerna drar på, kanske att den bottnar i sorgedjupen. Kanske att den stampar av i en visshet, inbyggd i själva ”livets längtan efter sig självt” (citat från Bengt Jacobsson och hans bok med samma namn). I det liv som kan kallas Gud. Jag upplever att somligt är fast som de tätaste stenar. Okuvligt som de stora trädens rötter. Säkert som att vår planet cirkulerar runt sig själv och sin stjärna genom årmiljarderna. Sanningar, helt enkelt. Inte bara baserade i den vetenskap som kloka, vetgiriga forskare arbetat fram och vidare. Evidensbaserad, double blind-studerad, utan ett steg till. Som att vi…

+

Jordeliv. Kapitel 8, Helhet

lördag, augusti 17, 2019

Helhet. Det var ordet som kom upp på min första Rosenterapi-session på åttiotalet, jag nämnde det i min bok Om kärleken till livet på en vidunderlig planet. Det var en stark upplevelse, den kändes så rätt igenom sann och genuin. Jag har funderat vidare på vad det stod för då och vad det står för nu. Jädrigt nöjd med mig själv vandrade jag häromdagen hemåt från Trivsamt-gymmet nere på hörnet. Jag fick för mig att börja där när Slottskogens vägar var isiga och vintermörkret låg tätt, inte kul att springa då och det kanske kan vara bra att stärka överkropp också. Tänkte jag, den gamla gymnasten och sjukgymnasten. Trots motstånd, trots tidigare tappade sugar och…

+

Jordeliv. Kapitel 7, Blåsor i nävarna

torsdag, augusti 8, 2019

Det skulle en inte få, enligt Lie-Mats, som ledde kursen i att slå med knackelie i Botaniska trädgården, Göteborg en varm junidag 2018. Nej, för orvet ska hållas med lätt grepp – han lärde oss att knöckla in ett finger så att vi skulle känna när vi höll för hårt. Det hjälpte dock inte mig, som alltid tar i för mycket. Men det var vackert, det var dans när alla sjutton deltagarna stod där och övade. Först på gräsmattan under träden, sedan i slänten som vi hade till uppgift att slå den dagen. Vi svettades. Vi slog av det gröna i tuvor, det blev ränder, det blev fel, men allt högt gräs låg till slut,…

+