Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Inte mer av samma

måndag, juni 27, 2022

Jag försöker verkligen låta bli att gå igång, det är så jobbigt, det höjer säkert blodtrycket, det tjänar så lite till. Men jag misslyckas. Fräser åt radion, fräser åt Rapport. Stänger av. Det finns mycket att våndas över i dessa yttersta av tider. Klimatkrisen som ligger som ett tungt svart moln över allt. Rysslands cyniska, fullkomligt vedervärdiga angrepp mot ett fredligt grannland. Antiabortbeslutet i USA. Svälten, insekterna som vi utrotar, rasismen, galningar som skjuter, orättvisorna, de vidrigt rikas excesser, and so on. Men det är något som bara får mig att explodera, eller implodera, när det börjar snackas kärnkraft. Att driva vidare, att bygga nytt – jovisst, säger SD, Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och en del…

+

Allt är fel

fredag, mars 4, 2022

Krig. Det går inte. Det går inte ihop med någonting som vi lär våra barn, går inte ihop med lagarna, från stentavlor till nationers lagböcker. Går inte ihop med det vi tror på och lever efter. Allt är fel. Straffen är tuffa för mord och ingen ifrågasätter det. Vi får inte ta livet av varann. Vi får inte förstöra andras egendom, inte bränna ner hus, inte bomba sjukhus. Inte kränka barn, inte destruera deras framtid. Inte våldta kvinnor. Det finns lagar, det finns FN:s stadga om mänskliga rättigheter, barnkonventionen finns och det finns överenskommelser om skydd av natur. Allt detta är som bortsopat i krig. Nu står husskelett, sönderbombade, tomma i Ukrainas städer. Nu dör…

+

Klarsyn

måndag, augusti 9, 2021

– Se rakt fram och långt bort, sa den trevliga tjejen i glasögonaffären. Sedan kan du börja titta åt sidorna lite mer. Jag har nyligen konstaterats vara i behov av progressiva glasögon. Hämtade ut dem idag. Whooho, gungigt. Höll mig i ledstången när jag gick i trapporna ner till Masthuggstorget, försökte följa hennes råd. Rakt fram, långt bort. Och visst ser jag bra – bladens nerver har aldrig varit så tydliga som nu och jag kunde nästan läsa vad som stod på pärmryggarna i en lägenhet på Mattssonsliden som jag spanade in i. Det lär ta längre tid att städa hemma efter denna premiärdag, den 9 augusti 2021. Fasen vad allt syns. Ingen reagerade dock,…

+

Tio år sedan Fukushima

torsdag, mars 11, 2021

Livet är fullt av speciella datum. Lyckliga – barnen som föddes, barnbarnen som kom och förvandlade världen. Kärleksmöten, bröllop, resor. Fruktansvärt sorgliga – många står nu inför årsdagar av fäder och mödrar och vänner som inte klarade covidpandemin. Själv har jag ett lonesome jubilee framför mig i vår – det har gått 25 år sedan min allrakäraste dog. Var och en av oss har dessa dagar ingraverade i våra hjärtan. Och så finns det datum av fasa som angår oss alla. Kollektiva trauman som vänt allt upp och ner. I år har vi till exempel 28 februari, 35 år sedan Palmeattentatet. 26 april, 35 år sedan härdsmältan och explosionerna i Tjernobyl. 22 juli, tio år…

+

Jordeliv. Kapitel 28, Mobilisering

onsdag, november 11, 2020

Att samla världens nationer för att gemensamt ta ansvar och göra verkstad av att ta oss ur klimatkrisen verkar i dagsläget oerhört svårt, det är fortfarande för mycket stålar i det fossila, fortfarande vinster att håva in. Mötet COP 25 i Madrid blev en sur kamp och en besvikelse. Givetvis måste arbetet på den nivån ändå fortsätta. När nu USA valt bort den största bromsklossen kanske det kan gå bättre. Vi andra, utanför plenisalar och mötesrum på klimatmötena, är sju och en halv miljarder starka, var och en lika mycket värda som någonsin någon delegat någonstans. Och det som också händer är att det demonstreras utanför finrummens dörrar. Innan pandemin demonstrerades varje fredag för en…

+

Jordeliv. Kapitel 27, Förändring

lördag, oktober 17, 2020

Det fanns en tid i början på 1990-talet då jag skrev krönikor i Alingsås-Kuriren, där jag tidigare varit anställd. Det handlade om tågluffande, om röran hemma när en lever med barn, om livet i stort, om musiken och om annat som jag nu glömt bort. Det jag minns är att den sista krönikan tog sin utgångspunkt i frysdiskarna på dåvarande Sparköp. Meter efter meter med pommes frites-påsar, industrilagade gratänger, kycklingklubbor, pizzor med skinka och grönsaker som inte var i närheten av ekologiskt odlade. På övriga hyllor fanns inte heller något KRAV-märkt att tala om. Var det här vad vi skulle servera våra barn? Verkligen? Jag fick spader och skrev om det och om hur det…

+