Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Jordeliv. Kapitel 23, Att komma närmare

fredag, maj 1, 2020

Eva Sanner har beskrivit det så fint i sin bok Naturens hemlighet, det där med anknytning. För små barn är anknytning nödvändig. Får vi inte det behovet tillfredsställt som bebisar har det stor inverkan på våra liv. I boken beskriver Eva Sanner också vikten av anknytning till naturen. Till en plats, som vi återkommer till och lär känna under olika årstider, som vi ger tid, kanske bara sitter vid, kanske sover på. Jag tror starkt på det. Att lära känna någon varelse eller någon del av naturen på djupet öppnar hjärtat. Det gör det lättare att ta ansvar och att försvara mot angrepp. Själv har jag sedan barnsben känt stor samhörighet med skog och mark…

+

Jordeliv. Kapitel 22, Omstart

måndag, april 6, 2020

Våren 2020 kommer vi alltid att minnas. Just nu, i april, vet ingen – INGEN – hur länge det lilla vackra viruset kommer att fortsätta hålla oss i ett järngrepp. Det där att ingen vet (inte ens statsepidemiolog Tegnell) är ovant. Vem ska en hålla i handen? Eller – vi får inte ens hålla handen. Vem ska en luta sig mot? Eller – hur ska det gå till på 1,5 meters avstånd? Både fysiskt och psykiskt riskerar vi att känna en isande ensamhet och osäkerhet. Jag gör det. Faller ner i en sorts total existentiell övergivenhet då och då. Vem ska rädda oss nu? Såhär kunde det bli bara på några månader, vem hade kunnat…

+

Jordeliv. Kapitel 21, Brytpunkter

onsdag, februari 26, 2020

När det tippar. Åt ena eller andra hållet. När beslut tas, snabbt, kanske till synes impulsivt, men i grunden ofta efter lång groningsprocess och mognad. När glaciärer spricker och kollapsar. När näven slås i bordet och det är över, det som varit. När kroppen vägrar ta sig ur sängen efter att ha jagats på och jagats på, ignorerats till den grad att systemet lägger ner. När du sitter i en tom lägenhet och undrar hur du hamnade där. När tundran smälter, husen vacklar och faller, metanen börjar strömma upp i atmosfären. Johan Rockström skriver i Big world, small planet – välfärd inom planetens gränser om trycket på vårt manöverutrymme, som bland annat handlar om att…

+

Jordeliv. Kapitel 20, Ljuset

lördag, februari 15, 2020

Sommarsolståndet fick jag år 2018 tillbringa på en fjällsida i Lappland tillsammans med delar av familjen Silfver. Samma familj som jag skrev om i min bok Om kärleken till livet på en vidunderlig planet, när de beskrev livet i liten stuga i Slottskogskolonin i Göteborg. Nu hade de flyttat till Jokkmokk. Jag hade varit stugvaktare några månader när de flyttade upp på prov, men beslutet var fattat, stugan såld och en villa inköpt i utkanten av den norrländska byn ovan polcirkeln. Jokkmokk är ett speciellt samhälle, samernas centralort kan det väl sägas vara. Det vackra Àjjte-museet, fjällträdgården, hantverket, marknaden om vintern och så vidderna runt om. De stora viddernas land. Luften i Boden var klar…

+

Jordeliv. Kapitel 19, Maten

måndag, januari 20, 2020

Under det årtionde som passerat har väldigt mycket hänt på väldigt många fronter. Osannolika ledare har valts, fruktansvärda blåbruna strömningar drar världens utveckling bakåt, flyktingar möts av kalla handen, drunknar i havet, fastnar i de priviligierade ländernas omänskliga system eller i läger på grekiska öar. Koldioxidutsläppen fortsätter öka, isarna fortsätter smälta. Men. Som beskrivits ovan finns det mycket att glädjas åt också. Hoppet brinner, om än med flämtande låga. Inte minst gäller det maten. På allvar presenterar nu kockar via public service förslag på att skolmatsbespisningar ska ha vegansk mat som grund. Sedan får eleverna själva komplettera med kött och fisk som ligger i skålar bredvid. Det är framsteg, verkligen. Ännu 2012 när jag bestämde…

+

Jordeliv. Kapitel 18, Dinosaurierna som blev fåglar

måndag, november 25, 2019

För ett par hundra miljoner år sedan var planeten Jorden väldigt annorlunda mot nu. Kontinenterna som suttit ihop i Pangaea, började glida isär. Flora och fauna var helt andra och de varelser som märktes mest och tog störst plats var dinosaurierna. De fanns här på Jorden i 160 miljoner år och är enligt Wikipedia den mest framgångsrika djurgrupp som någonsin levt på land. För drygt 65 miljoner år sedan, i slutet av perioden Krita, dog de ut, tillsammans med en stor del av det övriga djurlivet, i det som verkar varit en stjärnsmäll av enorma dimensioner – en jättelik asteroid slog ner. Styrkan i nedslaget motsvarade sju miljarder Hiroshimabomber – adjö Tyrannosaurus & co! Men….

+