Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Vandringen fortsätter

tisdag, december 6, 2016

Jag minns min första lön. Tänker då inte på de 15 kronor jag tjänade per förmiddag på landet första sommarn jag jobbade som barnvakt (jag var nästan 15 år, då skulle en jobba, tyckte föräldrarna), utan på det där gulvita lönekuvertet jag fick på ADA sommaren därpå. Där pappa hade fått in mig, på lönekontoret. Jag stod mest och kopierade restorder. Lyssnade på och skrattade åt de vasst roliga damerna där – Daisy. Hon var kul. Och den där lönen! Rikare har jag väl aldrig varit! Det skramlade så fint i kuvertet och sedlar fanns där också, jag for omedelbart till stan och köpte en tröja. Det var 1971. Beatles hade just splittrats. Jag är jättegammal….

+

Sprickan

fredag, november 11, 2016

Vintertiden drog ner rullgardinen, snön överföll ostkusten. Morgonen den 9 november drabbade med osannolika och vedervärdiga nyheter från det stora landet i väst och nu inatt lämnade Leonard Cohen alltihop. De samlas därborta; poeterna, sångarna, berättarna och det vi kan hoppas är att finna ”the crack in everything where the light gets in”. Jag upptäckte Cohens sånger på riktigt via Jennifer Warnes platta Famous Blue Raincoat. Lyssnade inte särskilt mycket på honom innan dess, det var annat som fyllde mig då. Men de där låtarna. De där bilderna han målade, den suggestiva musiken. Och som hon sjöng. Mats Klingström tog det ett steg vidare genom sina översättningar på albumet från 2000, Jag är din man….

+

Odlarlycka

lördag, november 5, 2016

Det låter som det ska den här tiden – massivt vindbrus och regn mot fönstret. Och jag som ska ta tåget till Rogers grav i Alingsås…uh. Det får bli Göteborgskostym; regnställ och fjällkängor. Och ett jädrans gott humör. Och bra tändare till lyktan. Igår, trots att den blommade som mitt i sommarn, flyttade jag upp gårdspelargonen till vindsfönstret, och grävde upp de vita och rosa små petuniorna och penséen (som borde få tapperhetsmedalj) ur den stora träbyttan som utgör min lilla odling här på Eldare. De står i vit kanna köket nu, avklippta. Kunde inte bara slänga dem. Lavendeln och timjan fick bo i byttan istället, får se om de överlever. Det fina lilla pillrandet…

+

Den allra ljusaste dagen

tisdag, juni 21, 2016

Sommarsolståndet. Idag. Den 21 juni. Ljusare än så här blir det inte på den norra hemisfären. I ett litet rikt land, berömt för sin eviga sol över fjäll och älvar, som säger sig vara glädjerikt och fritt, i detta land, ska parlamentet idag rösta om det vackraste som människor någonsin fått ur sig – de mänskliga rättigheterna. Inklusive barnens. Årets ljusaste dag står dessa rättigheter på spel. Möjligen något kallsvettiga fingertoppar ska trycka på de knappar som de flesta partier enats om – att familjer inte ska få återförenas. Att ingen ska få slå sig till ro här. Att de som vill rädda sig och sina barn från bombregn och en framtid som inte verkar…

+

Jag går här i tacksamhet

fredag, maj 20, 2016

Den 20 maj 1996 var en måndag. Vi hade just återkommit från Musik Direkt, en slitsam Riksfestival i  i Stockholm. Det var kyligt. Äppelträden hade inte börjat blomma, men narcisserna gjorde det, stod vita och vackra i trädgården vid det röda huset i Alingsås. Den sista dagen. I kvällningen var du borta. Så, tjugo år. 7300 dagar av frånvaro. Och för oss som blev kvar – av liv. Fast det kändes omöjligt i början. Massor av liv, musik, skratt, vänskap, kärlek, jobb, New York, berättelser, vandringar, skogar, hav, månskensnätter och ljud av hästars hovar mot stigarna. Massor av tårar, men trots allt, mycket liv. Idag vill jag fira att du fanns, Lars Roger Magnusson, och…

+

Lugn av naturen

lördag, mars 19, 2016

Så heter den fina fina boken som Åsa och Mats Ottosson skrivit och som jag till alla lycka hittade på Linnéstadens nyöppnade bibbla på Första Långgatan idag. Det är så klokt och så lustfyllt formulerat alltihop. Som det här: ”Utan gläntor och mellanrum i livet står man till slut där och känner sig både proppmätt och tom; vilsegången på ett sätt som ingen gps-funktion i världen kan lösa.” Skogen. Vilan där. Skriver de om, och om all forskning som visar hur väl vi mår av naturen. Ingen överraskning direkt, vi är ju del av den, vi bär grönska och sten och vatten i våra celler. Jag har vetat det jämt, älskat det hela mitt långa…

+