Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Jordeliv. Kapitel 17, Drömmen om gitarrer på ryggar

måndag, november 11, 2019

Enligt uppgift har den gamle socialdemokratiske profilen Ernst Wigforss yttrat följande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – ja, vad ni vill. Frihet! Hear, hear. Hoppas att han verkligen sa det. Synd bara, i så fall, att hans efterträdare i partiet tycks ha tappat det perspektivet helt. Här pratas bara om rätten till heltid, om jobbskapande åtgärder, om arbetet som självändamål, vad vi än gör. Vilka onödigheter som än produceras. Rätten till heltid, jättebra princip. Kvinnor i låglöneyrken, de som gör det allra viktigaste jobben, ska ha en rimlig lön. Men en heltid ska…

+

Jordeliv. Kapitel 16, Sorgen

lördag, november 2, 2019

Du bär på en stor sorg, sa den gamla visa kvinnan från Mexico, när hon masserat mig och känt min varelse genom sina varma händer. Jaha. Jag tänkte förstås på det som blev mitt livs brännmärke och eviga sår – när min älskade Roger dog. Klart att jag bär det i mig. Saknaden. Blytung ibland. Men sorg? Nu? När jag funderade vidare, så insåg jag att det nog inte bara handlar om 1996 och den stora förlusten. Det har kommit andra sorger, personliga, sedan dess. Mycken längtan som inte fått fullbordas. Men inte heller det borde satt det avtryck som kvinnan syftade på. Så slog det mig: det är Weltschmerz. Som ett ok ligger hotet…

+

Jordeliv. Kapitel 15, En och en

onsdag, oktober 30, 2019

Så heter en låt av gruppen FJK. En alldeles underbar låt. Vi går en och en Valet ligger i din egen hand Vi går en och en Du kan kapa alla gamla band Visst gör vi. Avskilda kroppar vandrar längs trottoarer och stigar. Sitter inte ihop med någon eller något, hur mycket vi än ankrar upp med vigselringar och blodsband. Individer. Jag har levt mitt eget liv, utan partner i över tjugo år nu, till exempel. Men när han slets ur min famn den där majdagen, han som var min kärlek, då var det som sårigt på halva kroppen länge, länge. Och hjärtat var en trasig klump som mot alla odds pickade vidare. Vi hade…

+

Jordeliv. Kapitel 14, Vinsten

fredag, oktober 4, 2019

Det ska gå med vinst. Min lilla enskilda firma ska det, det står i regelverket. De globala konglomeraten lever för det, aktiebolagen ska ha utdelning, kapitalet ska växa. Vinst. Jaha. Vad nu det är. Vi har konstruerat märkliga system, där värden kan stiga och sjunka dag för dag. Plötsligt rasa. Obegripligt i sig. Men kan inte vinsten i alla fall se olika ut? Att kunna rulla på såpass att rimliga löner till dem/oss som gör jobbet kan betalas ut, att kunna förbättra det som behöver förbättras, säkra upp arbetsmiljön, se till att personalen trivs och mår bra – är inte det vinst nog? Lyckligtvis finns det ju bolagsformer, i alla fall här i landet, där…

+

Jordeliv. Kapitel 13, Larven

torsdag, september 26, 2019

I september 2018 läser jag en krönika av den fantastiskt kloka Nina Björk, med rubriken: Vad är det ni inte förstår? Hon tar där upp det nödvändiga i ett annat ekonomiskt system, ett som inte bygger på evig tillväxt på en planet med bevisligen ändliga resurser. Ett resonemang som nu allt oftare dyker upp i spalterna. Det kapitalistiska systemet gör det, det kräver evig tillväxt, neverending kurvor pekande uppåt. Som en larv måste det äta ohejdat för att klara sig. Annars kommer inga vingar utan larven blir liggande där svältande, väntande, helt beroende av våra gemensamma tillgångar som räddning. Som bankerna 2008, efter den fullständigt bindgalna spekulationen kring lån i USA åren innan. Nu verkar…

+

Jordeliv. Kapitel 12, Att bebo landet

söndag, september 15, 2019

Går det att bo och leva utanför städerna? Eller är det en sorts ny naturlag att alla måste samlas och bo tätt ihop? På allt dyrare mark, i allt högre hus? Måste det vara så? Rörelsen in mot de större städerna har pågått länge och pågår ännu. Jobben finns där, universiteten, sjukhusen och allt det där som många av oss vill ha. Det finns fördelar rent resursmässigt också att bo samlade i lägenheter; det kräver mindre energi för uppvärmning och kollektivresandet underlättas. Det finns absolut en poäng med att många lever nära varann. Men. Städerna är sårbara. De försörjer sig inte själva – hela tiden måste transporter in och måste odlingsytor till för att mat…

+