Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Jordeliv. Kapitel 14, Vinsten

fredag, oktober 4, 2019

Det ska gå med vinst. Min lilla enskilda firma ska det, det står i regelverket. De globala konglomeraten lever för det, aktiebolagen ska ha utdelning, kapitalet ska växa. Vinst. Jaha. Vad nu det är. Vi har konstruerat märkliga system, där värden kan stiga och sjunka dag för dag. Plötsligt rasa. Obegripligt i sig. Men kan inte vinsten i alla fall se olika ut? Att kunna rulla på såpass att rimliga löner till dem/oss som gör jobbet kan betalas ut, att kunna förbättra det som behöver förbättras, säkra upp arbetsmiljön, se till att personalen trivs och mår bra – är inte det vinst nog? Lyckligtvis finns det ju bolagsformer, i alla fall här i landet, där…

+

Jordeliv. Kapitel 13, Larven

torsdag, september 26, 2019

I september 2018 läser jag en krönika av den fantastiskt kloka Nina Björk, med rubriken: Vad är det ni inte förstår? Hon tar där upp det nödvändiga i ett annat ekonomiskt system, ett som inte bygger på evig tillväxt på en planet med bevisligen ändliga resurser. Ett resonemang som nu allt oftare dyker upp i spalterna. Det kapitalistiska systemet gör det, det kräver evig tillväxt, neverending kurvor pekande uppåt. Som en larv måste det äta ohejdat för att klara sig. Annars kommer inga vingar utan larven blir liggande där svältande, väntande, helt beroende av våra gemensamma tillgångar som räddning. Som bankerna 2008, efter den fullständigt bindgalna spekulationen kring lån i USA åren innan. Nu verkar…

+

Jordeliv. Kapitel 12, Att bebo landet

söndag, september 15, 2019

Går det att bo och leva utanför städerna? Eller är det en sorts ny naturlag att alla måste samlas och bo tätt ihop? På allt dyrare mark, i allt högre hus? Måste det vara så? Rörelsen in mot de större städerna har pågått länge och pågår ännu. Jobben finns där, universiteten, sjukhusen och allt det där som många av oss vill ha. Det finns fördelar rent resursmässigt också att bo samlade i lägenheter; det kräver mindre energi för uppvärmning och kollektivresandet underlättas. Det finns absolut en poäng med att många lever nära varann. Men. Städerna är sårbara. De försörjer sig inte själva – hela tiden måste transporter in och måste odlingsytor till för att mat…

+

Jordeliv. Kapitel 11, Verkligheten

måndag, september 2, 2019

Jag bor bra. Fram tills att bena strejkar och vägrar de trappsteg jag har för att komma upp i lägenheten, känner jag – oftast – att här vill jag bo. Häruppe på berget i Masthugget, i en tvåa med utsikt, i ett gammalt landshövdingehus. Fortfarande med en hyra jag kan klara, på en blommande gård. Jag har haft en sagolik tur som fått den möjligheten. Slottsskogen intill. Inte mycket mer att önska om en bor i en storstad. Men. Emellanåt slås jag av det där med det verkliga. Den miljö jag befinner mig i nere i stan – är det verkligheten, detta? Alla dessa hus, dessa fordon som far och låter i en aldrig sinande…

+

Jordeliv. Kapitel 10, Klimatkrisen

torsdag, augusti 29, 2019

Länge har jag funderat över varför det varit så fantastiskt tyst, varför samtalen uteblivit, och fortfarande gör det i många sammanhang. På arbetsplatsen, vid matborden, under fikorna – inte många ord om mullret från framtiden. Politik i övrigt dryftas, så det är inte det att samhällsfrågor undviks. De flesta av mina vänner har varit fackligt engagerade och vi gick sida vid sida i antikärnkraftsmarscherna i slutet på sjuttiotalet. Vi har demonstrerat för fred och hbtq-frågor och många av oss ses i förstamajtågen. Ändå. Hittills påfallande tyst om hotet mot mänskligheten och livet här. Inget större engagemang i manifestationer för klimatet, inklusive Fridays for future. Kanske gäller det främst den generation jag tillhör – vi som…

+

Jordeliv. Kapitel 9, Den heliga vreden

fredag, augusti 23, 2019

Den är en särskild sort, den heliga. Så känns det. Kanske att fler än de rena aggressionshormonerna drar på, kanske att den bottnar i sorgedjupen. Kanske att den stampar av i en visshet, inbyggd i själva ”livets längtan efter sig självt” (citat från Bengt Jacobsson och hans bok med samma namn). I det liv som kan kallas Gud. Jag upplever att somligt är fast som de tätaste stenar. Okuvligt som de stora trädens rötter. Säkert som att vår planet cirkulerar runt sig själv och sin stjärna genom årmiljarderna. Sanningar, helt enkelt. Inte bara baserade i den vetenskap som kloka, vetgiriga forskare arbetat fram och vidare. Evidensbaserad, double blind-studerad, utan ett steg till. Som att vi…

+