Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Den allra ljusaste dagen

tisdag, juni 21, 2016

Sommarsolståndet. Idag. Den 21 juni. Ljusare än så här blir det inte på den norra hemisfären. I ett litet rikt land, berömt för sin eviga sol över fjäll och älvar, som säger sig vara glädjerikt och fritt, i detta land, ska parlamentet idag rösta om det vackraste som människor någonsin fått ur sig – de mänskliga rättigheterna. Inklusive barnens. Årets ljusaste dag står dessa rättigheter på spel. Möjligen något kallsvettiga fingertoppar ska trycka på de knappar som de flesta partier enats om – att familjer inte ska få återförenas. Att ingen ska få slå sig till ro här. Att de som vill rädda sig och sina barn från bombregn och en framtid som inte verkar…

+

Jag går här i tacksamhet

fredag, maj 20, 2016

Den 20 maj 1996 var en måndag. Vi hade just återkommit från Musik Direkt, en slitsam Riksfestival i  i Stockholm. Det var kyligt. Äppelträden hade inte börjat blomma, men narcisserna gjorde det, stod vita och vackra i trädgården vid det röda huset i Alingsås. Den sista dagen. I kvällningen var du borta. Så, tjugo år. 7300 dagar av frånvaro. Och för oss som blev kvar – av liv. Fast det kändes omöjligt i början. Massor av liv, musik, skratt, vänskap, kärlek, jobb, New York, berättelser, vandringar, skogar, hav, månskensnätter och ljud av hästars hovar mot stigarna. Massor av tårar, men trots allt, mycket liv. Idag vill jag fira att du fanns, Lars Roger Magnusson, och…

+

Lugn av naturen

lördag, mars 19, 2016

Så heter den fina fina boken som Åsa och Mats Ottosson skrivit och som jag till alla lycka hittade på Linnéstadens nyöppnade bibbla på Första Långgatan idag. Det är så klokt och så lustfyllt formulerat alltihop. Som det här: ”Utan gläntor och mellanrum i livet står man till slut där och känner sig både proppmätt och tom; vilsegången på ett sätt som ingen gps-funktion i världen kan lösa.” Skogen. Vilan där. Skriver de om, och om all forskning som visar hur väl vi mår av naturen. Ingen överraskning direkt, vi är ju del av den, vi bär grönska och sten och vatten i våra celler. Jag har vetat det jämt, älskat det hela mitt långa…

+

Det som förlöser

lördag, januari 23, 2016

#Vi dansade. Vi dansade ut det gamla och in det nya och golvet var fullt av trampande fötter och svängande armar och rummet fyllt av musik som fick igång oss. Vi svettades och log och goda hormoner rusade tyst, förlösta, runt i kroppen. Som ju är gjord för sånt. #Vi satt på golvet i vardagsrummet, Simon, Signe och jag. Signe ville musik, hon spelade ägg och jag lyfte den gamle mr Mossman från sitt stativ och tänkte börja lira Lille katt eller så. Nej, inte barnvisor, sa Simon, kör En midsommarnattsdröm! Och så instruerade han mig – G, am, C – och sjöng. Signe strålade. Sen, eftersom fingrarna hade lagt sig i ett D-dursackord, fick…

+

Julafton

torsdag, december 24, 2015

Har vilat under nytvättat rödrutigt lakan inatt, julbadad Vinden har tagit paus Min lilla gran lyser Sista luckan öppnad, det var Josef och Maria och krubban. Barnet. Stjärnan.   Unga människor vaknar nu, på hvb-hem och förläggningar Noterar att inga bomber fallit, att ingen bränt ner huset Men längtar nog hem, undrar, minns – vad vet jag? De följde sin stjärna, som alla som vandrat, som mina förfäder en gång   Jag, tursam innehavare av svensk id-handling Vaknar i min rutiga säng, i julefrid med alla mina saker runt mig Med barn, barnbarn, syster, vänner därute i den milda morgonen Med någon tid kvar här Vaknar jag. Och det är julafton 2015.

+

Tankar om oss

fredag, november 27, 2015

I veckan halvlåg jag på en mjuk spabädd i vackert vackert rum i Ystad och tittade ut över ett grått novemberhav. Spaflaggan (svartvit, gav konstiga associationer) fladdrade intensivt i nordvästvinden och vågorna bröts ett gott stycke ut. Ljuvligt var det att ligga där och ha bonusdotter och bonusdottermamma nära. Att fylla jämnt kan innebära spavistelse, det gjorde det både för Ida och mig i höst. Men, lägger jag allt oftare märke till, inget jag ser eller gör är numera helt utan framtidstankar. Inte för att jag vill vara djävulens advokat eller katastroflarmare utan för att det är så. Det är helt enkelt så att om några år kanske de grå vågorna slickar stenfoten på Ystad…

+