Mitakuye Oyasin. We are all related.

Och inte bara vi människor, lika nära är träden, stenarna, vattnen, den överjordiska äppelblomman – och biet som kravlar runt inne i den. Tornseglarna. Hästarna. Sillstimmen. Nyckelpigorna. ”Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper”, för att tala med Tranströmer. Så tror jag.

Välkommen till min hemsida!

Jordeliv. Kapitel 25, Tacksamhet

tisdag, augusti 4, 2020

Cirkulär ekonomi börjar det talas om nu. Det vi använder ska vi fortsätta använda, omvandlat eller återbrukat och inte så mycket nytt material ska in. Det är bra. Det är nödvändigt. Permakulturen bygger också på det. Cirklar är organiska, liksom spiraler. I sin bok Aktivt hopp skriver Joanna Macy och Chris Johnstone om ”the spiral of the Work That Reconnects” – en metod för empowerment, en källa till styrka och nya insikter. Den har fyra stationer; att utgå från tacksamhet, hedra vår smärta för världen, att se med nya ögon och att gå vidare. Starten är alltså tacksamhet. Att känna det är inte alltid lätt, inte ens här i vår skyddade och priviligierade del av…

+

Jordeliv. Kapitel 24, Ogräs och små ynka blommor

lördag, juni 20, 2020

När våren drar in sticker mjuka gröna spjut upp ur upptinad mylla. Vi ler. Livet återvänder. Till och med kirskålen är välkommen i början av april. Den är ändå väldigt fin! Små gröna blad på korta stjälkar gror och gör vår. Harmlös i detta stadium. Till och med ätbar. Ett par veckor senare är den lika kavat som alltid och har fyllt halva rabatten. Rötterna går djupt och vindlar brett, det går inte att komma åt dem med rensspaden. Alla som haft trädgård vet. En gång testade vi att lägga en fem centimeter lång vit kirskålsrot på en sten och jajamensan, efter några dagar sköt den gröna skott, inga problem. Mycken svett har droppat över…

+

Jordeliv. Kapitel 23, Att komma närmare

fredag, maj 1, 2020

Eva Sanner har beskrivit det så fint i sin bok Naturens hemlighet, det där med anknytning. För små barn är anknytning nödvändig. Får vi inte det behovet tillfredsställt som bebisar har det stor inverkan på våra liv. I boken beskriver Eva Sanner också vikten av anknytning till naturen. Till en plats, som vi återkommer till och lär känna under olika årstider, som vi ger tid, kanske bara sitter vid, kanske sover på. Jag tror starkt på det. Att lära känna någon varelse eller någon del av naturen på djupet öppnar hjärtat. Det gör det lättare att ta ansvar och att försvara mot angrepp. Själv har jag sedan barnsben känt stor samhörighet med skog och mark…

+

Jordeliv. Kapitel 22, Omstart

måndag, april 6, 2020

Våren 2020 kommer vi alltid att minnas. Just nu, i april, vet ingen – INGEN – hur länge det lilla vackra viruset kommer att fortsätta hålla oss i ett järngrepp. Det där att ingen vet (inte ens statsepidemiolog Tegnell) är ovant. Vem ska en hålla i handen? Eller – vi får inte ens hålla handen. Vem ska en luta sig mot? Eller – hur ska det gå till på 1,5 meters avstånd? Både fysiskt och psykiskt riskerar vi att känna en isande ensamhet och osäkerhet. Jag gör det. Faller ner i en sorts total existentiell övergivenhet då och då. Vem ska rädda oss nu? Såhär kunde det bli bara på några månader, vem hade kunnat…

+

Jordeliv. Kapitel 21, Brytpunkter

onsdag, februari 26, 2020

När det tippar. Åt ena eller andra hållet. När beslut tas, snabbt, kanske till synes impulsivt, men i grunden ofta efter lång groningsprocess och mognad. När glaciärer spricker och kollapsar. När näven slås i bordet och det är över, det som varit. När kroppen vägrar ta sig ur sängen efter att ha jagats på och jagats på, ignorerats till den grad att systemet lägger ner. När du sitter i en tom lägenhet och undrar hur du hamnade där. När tundran smälter, husen vacklar och faller, metanen börjar strömma upp i atmosfären. Johan Rockström skriver i Big world, small planet – välfärd inom planetens gränser om trycket på vårt manöverutrymme, som bland annat handlar om att…

+

Jordeliv. Kapitel 20, Ljuset

lördag, februari 15, 2020

Sommarsolståndet fick jag år 2018 tillbringa på en fjällsida i Lappland tillsammans med delar av familjen Silfver. Samma familj som jag skrev om i min bok Om kärleken till livet på en vidunderlig planet, när de beskrev livet i liten stuga i Slottskogskolonin i Göteborg. Nu hade de flyttat till Jokkmokk. Jag hade varit stugvaktare några månader när de flyttade upp på prov, men beslutet var fattat, stugan såld och en villa inköpt i utkanten av den norrländska byn ovan polcirkeln. Jokkmokk är ett speciellt samhälle, samernas centralort kan det väl sägas vara. Det vackra Àjjte-museet, fjällträdgården, hantverket, marknaden om vintern och så vidderna runt om. De stora viddernas land. Luften i Boden var klar…

+